Så lät det när Agneta Aronsson höll clinic på Djursholms ridklubb.
-Det tar några dagar eller veckor att vänja hästen psykiskt vid att bära ryttare. Att vänja den fysiskt är ett arbete vi måste underhålla hela dess liv, inleder hon.

Hästens ben är anpassade för hög belastning. Ett framben kan i landningen efter ett högt hinder belastas med så mycket som fyra tons kraft... Hästens rygg däremot, är inte anpassad för större belastning än att bära vikten av hästens buk.
- För att den ska klara vikten av en ryttare är det viktigt att vi lär hästen hur den ska bära, och hjälper den att sätta de muskler den behöver, säger Agneta Aronsson, som till vardags är lärare på Ridskolan Strömsholm.

Det finns många likheter mellan hästens och vårt skelett. Våra skulderblad motsvaras av bogbladen, våra handleder av hästens framknän. I bakpartiet motsvaras våra sittben av hästens bärbensknölar och våra fotleder av hästens haser. En avgörande skillnad är dock att hästen saknar nyckelben:
- Skelettet i hästens framben är inte fäst i resten av skelettet av någon led, utan hänger endast i en muskelvagga, berättar Agneta.

På grund av detta kan inte frambenen skapa någon kraft, utan enbart ta emot. Bakbenen däremot sitter samman med resten av skeletter, och kraften från dessa går vidare via korset, länden, ryggen och fram till huvud och hals. På grund av detta säger man ofta att hästens "motor" sitter i bakbenen. Det är avsaknaden av nyckelben som gör att hästen inte kan stå på frambenen (så som vi kan gå på händer).
- Visst kan de stå på frambenen en kort stund när de sparkar bakut, säger Agneta. Men de kan inte stå kvar, inte ens med träning.

Hästens främre revben fäster i bröstbenet, precis som på oss. Längre bak fäster de i brosk. Om man sadlar för långt bak finns det alltså inget skelett som stödjer upp sadelgjorden, bara muskler
- Därför är det viktigt när man sadlar att man både tar hänsyn till att hålla bogbladen fria och att sadelgjorden får understöd av bröstbenet. Sadla "lagom" långt bak helt enkelt, säger Agneta.


Detta är alltså ett referat från en artikel från Agneta Aronssons clinic. Hela artikeln kan ni läsa här